En vanlig dag på jobbet…

Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Jag hoppas verkligen inte att det är så här det ska vara på jobbet i fortsättningen, för idag har jag varit ”på repen”. Riktigt förbaskad med andra ord. Nog är det väl själva den att ett par sexåringar ska kunna vända upp och ner på tillvaron totalt för alla andra. Egentligen är det väl synd om dem, de kan ju inte må bra, men just nu känner jag inte mycket sympati. Herre Gud giv oss styrka är det enda jag kommer på för tillfället. Frågan är ju om det hjälper.

Något positivt har det hänt också, elektrikern dök äntligen upp och installerade kontakten jag väntat på i en hel evighet. Till hans försvar ska sägas att den mesta väntetiden berott på att de som styr och ställer är de som sinkat det hela. En säger si, en annan säger så. Men till slut så! Tack för det, en sak mindre att irritera sig på!

Hittade också konsertbiljetterna som jag trodde jag slarvat bort, de låg allt i väskan precis där jag lagt dem. Konstigt att de inte fanns där när jag tittade första gången… Jag misstänkte att jag lagt dem på ett sånt där jättebra ställe, så bra att jag inte hade en aning om var de var. Lite pinsamt att behöva förklara för mina kamrater att det nog inte blir något av med vårt konsertbesök. Fast nu slipper jag ju det! Antar att det är min lilla följeslagare som varit framme igen i sina försök att få mig lite mer ordentlig. Det är ju inte första gången han flyttar på något, och sen när jag letat mig halvt tokig så lägger han tillbaka det igen, så när jag tittar för typ hundrade gången, då ligger det plötsligt där. Jag slår vad att min osynlige ”vän” följt hela händelseförloppet och skrattat gott åt mig.

Till slut lyckades jag också skaka igång hjärnan så pass att jag kunde lösa det sudoku jag gick bet med igår, men det satt långt inne. Trägen vinner!

Nej, nu ger jag upp! Det är visst inte min dag idag, nu försvann hela inlägget också! Inte vet jag vad jag lyckades göra för kortkommando, men nåt var det, för helt plötsligt försvann allt som jag skrivit i mitt inlägg, och ett helt nytt tomt dök upp. Tur som var fanns en del autosparat, men inte allt. Nu har jag verkligen ingen lust att reta upp mig på något mera idag, den kvoten är redan fylld, så därför säger jag tack för mig! Nu blir det inte mera för den här gången.

En härlig dag…

Jag är så glad i dag 🙂 Har fått ytterligare en natt med ordentlig sömn och känner att krafterna håller på att återvända. Kortisonsprutan i kombination med de nya värktabletterna tycks ha gjort susen. Det är så skönt att slippa  den erbarmliga värk som varit min följeslagare under allt för lång tid. Nu känner jag att det är hopp om livet igen! Tidigare har all energi gått åt till att hålla sig upprätt och utföra de sysslor som måste göras, sen har det inte funnits ork till något mer.

I kväll ska jag och några vänner gå på Järnarevn,efteråt blir det smörgåstårta. Det ska bli riktigt roligt, revyn brukar alltid vara jättebra. Jag gillar den här sortens revy, en del musik, men mest riktig buskis och så att det är på dialekt. Helga från Digerli’a är ju favoriten förstås. Hon är helt enkelt outstanding! Jag fattar inte att de kan hålla sig för skratt själva! Jag skulle inte få fram ett enda ord, för jag skulle skratta så in i bängen… Det måste ju vara jättekul att vara med i ett sånt här gäng. Fast massor av hårt arbete också parallellt med allt annat som ska skötas här i livet. Vilken tur för oss andra att de medverkande orkar!

Här kommer lite bilder från helgens aktiviteter!

 

 

Lördagens dansuppvisning i Djurås.

Dansuppvisning

 

Taktiksnack, hur ska vi ta det här nu då, för att det ska bli riktigt bra. En del av körens medlemmar syns här i sakristian, före gudstjänsten.

Taktiksnack   

Efter gudstjänsten serverades “ståfika” i kyrkan. Dagen till ära var det hela 90 besökare, det är inte ofta det händer.

  Adventsfika i kyrkan

 

I Kjell Walfridssons ateljé.

Kjell Walfridssons konstKjell Walfridsson Foto: SR

Hela kören var bjudna hem till Ingela och Kjell efter gudstjänsten. Vi serverades glögg och adventskaffe med gott bröd, samt fick höra Kjell berätta om hur hans liv utvecklats under de 20 år han haft sjukdomen Parkinson som ständig följeslagare. Gripande och intressant! Här kan ni läsa mera om Kjell http://www.missionskyrkan.se/Hemsidor-Distrikt/Mellansvenska/Hant-i-distriktet/Kjell-Walfridsson/ och här kan ni höra honom själv berätta http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3494&artikel=2872442