6 november 2013

Ja jäsingen, det är redan onsdag! Visserligen bara förmiddag, men ändå. Den här dagen är rätt fulltecknad, så den är liksom förbrukad redan i förtid. Just på onsdagar har jag i stort sett alltid fullt upp. Kören förstås, oftast också besök vid sjukgymnasten, vilket medför att jag måste skynda mig som bara den på jobbet, kasta mig i bilen och iväg till vår centralort några mil bort. Det är lite stressigt att hinna, men när jag väl är där och har hamnat i mitt ”tortyrredskap”, så har jag inget annat val än att ligga still och slappna av. Jag brukar somna direkt. När sen behandlingen är klar har jag fått den välbehövliga vilan, och är redo för resten av dagen. Idag vet jag att det kommer att vara några elever med vid behandlingen, men det ska väl gå bra ändå.

Måndagen blev lite rumphuggen, eller vad man ska säga. Jag var ju förstås på arbetet i vanlig ordning, hade sen tänkt att se på något på tvn lite senare på kvällen. För att kunna hålla mig vaken under programmet kände jag att jag nog behövde en tupplur efter den intensiva helgen. Fick först besök av äldsta barnbarnet som åt och fikade med oss. När han åkt äntrade jag soffan i vardagsrummet för min lilla middagsslummer. Det där med tv-tittande blev inställt kan jag berätta, jag sov som en stock hela natten. Förmodar att det var välbehövligt.

Vad ska jag säga om tisdagen då? Den började med att jag rev ner en parfymflaska i badrummet. Den gick sönder förstås, och min tandborste blev ordentligt parfymerad, liksom hela omgivningen. Det luktade gott, men lite väl starkt ändå, och tandborsten fick snabb pension. Kanske skulle den varit väldigt effektiv mot dålig andedräkt, men hu vad det skulle smakat illa. På jobbet var det en lite körigt dag, så där blev det en extra timme, och därefter var det återigen dags för en spelkväll med mina fioltanter.

En ny medlem anslöt sig till vår skara, en av de andra ”går i ide”, eller rättare sagt lämnar sitt sommarhus och bor på annan ort under vintern, så sammataget blir vi ändå lika många som vanligt framöver. Gnisselgänget överraskade mig med paket och extra förstärkt fika som tack för den tid jag lägger på dem. Jag fick en jättefin fårskinnsboa, så nu behöver jag minsann inte frysa om halsen i vinter, men jag får nog vara lite extra noga med förvaringen skulle jag tro. Om unghunden får tag i boan lär det inte bli mycket kvar av den. I huset där vi var och övade fanns en liten hund, som direkt tyckte att den där saken skulle passa henne betydligt bättre än mig, så det finns flera konkurrenter.

Kusinträff.

Just hemkommen från släktträff – en lite utvidgad kusinträff – på sambons sida. Kusinerna på farssidan med respektive och deras barn, och i förekommande fall också barnbarn. Från början var de fem kusiner, fyra av dem är i livet, och ikväll var 40 personer närvarande, några väldigt unga, inte ens året fyllda, och äldsten 80 år. Då fattades vår yngsta dotter och hennes man, samt ett kusinbarn med barn och sambo, annars var alla församlade.

Så roligt att få träffas under glada former, annars blir det mest när det är någon begravning, och då är oftast tankarna på annat håll, så det blir ju inte lika trevligt. Roligast är väl att de yngre generationerna får tillfälle att träffas och lära känna varandra.

Nu blir det inte så mycket mera idag, dags att försöka knyta ihop säcken och försöka skrapa ihop några timmars sömn. Imorgon väntar nya utmaningar!

Förresten, grattis till mig! Idag har jag halkat över 70 000 läsare. Det är tamejsjutton inte så dåligt det! Rätt otroligt faktiskt!

24 april 2013

Så har han kommit då, den lille gossen – vår nya familjemedlem – min åttonde hund. Jäktade som bara den på jobbet för att komma iväg tidigast möjligt, dryga två timmar tar det att åka enkel resa, så det gällde att komma iväg, det skulle bli sent nog ändå. Skönt var det då att ha chaufför, äldsta barnbarnet följde nämligen med och skjutsade både dit och hem, och det drar ihop sig mot körkort för honom, så det var lite att kombinera nytta med nöjd att låta honom köra. Det är bra att få öva på okända vägar och få mera rutin, och resan gick utan några som helst mankemang. Rejält guppig av tjälskador var vägen bitvis, men sånt får man ta som det är, bara att anpassa hastigheten och försöka undvika de värsta ”hupporna”.

Hundvalpen sover nu gott, uttröttad av allt ståhej och alla nya upplevelser. Nya människor, nya djur, han har fått byta ut sina syskon mot en liten ettrig flickvovve av helt annan ras. Dessutom har han fått två styvsyskon till av annan härkomst – sisames- och orientalkatter. Han har avluktats och ”synats i sömmarna” av sin nya familj, och också hunnit med att bli tillrättavisad av gammelkatten. Det hela har gått relativt bra hittills tycker jag, men det lär väl ta några dagar innan lugnet lägrar sig.

Nu tänker jag förpassa mig till övervåningen för att sova några lugna och behagliga timmar under mitt duntäcke. Husse och lilla hundgossen får hålla till på nedervåningen med närhet till gräsmatta för den händelse att det blir aktuellt med kiss- och bajspaus även under nattetid.

2 januari 2013

Så är jag då inne på dag 2 på detta det färskaste året. Gårdagen försvann ganska lugnt, ingen som kände för särskilt mycket partaj då inte. Det blev lite umgänge med vänner, samma som på nyårsaftonen, men mest självvald ensamhet. Det är skönt med ensamhet ibland, för mig är det något jag behöver för att orka med vardagen, som ofta är snabb och ljudlig och fylld av många människor. Sen finns det ju andra som lider av sin ensamhet, som inte har det så gott som jag. Säkert finns det många väldigt ensamma människor. Här på vischan finns en skön trygghet i att alla vet vem man är. Man kanske inte umgås och så, men man vinkar och säger hej, man blir sedd.  Nyfikenhet säger en del, jag känner det inte så. Här ligger ingen sjuk eller död i veckor, här märker man om mönstret ändrar sig mot det normala.

Har man ingen att dela sina tankar med kan man ju alltid börja blogga… Då är man inte ensam längre. Jag är inte ensam men jag bloggar ändå. Jag gillar att tänka vid tangetbordet, att skriva av mig. Det sorterar virrvarret där inne i huvudknoppen på något sätt. Om det sen är någon som läser så är väl det trevligt, kanske finns det någon ensam som känner sig mindre ensam av att läsa det jag skrivit, det är ju gott, men viktigast för mig är själva skrivandet.

Idag har jag redan hunnit fundera lite på det där med att vara mormor/farmor. Kikade lite på någon annans blogg där det berättades om den personens farmor, och jag fann att beskrivningen skulle kunnat passa lika bra på min farmor. Det värmde till i hjärtat och många sköna stunder från barndomen dök upp inom mig. Min farmor var en liten krum gumma. Frisyren bestod av en fläta som hon rullade ihop och satte upp som en knut i nacken. Bara så där, inget krusidullande, jag tror inte ens hon behövde en spegel för att göra det hon gjort i så många år. Klädsel: förkläde och under det en klänning. Aldrig någonsin byxor! Huden var märkt av åratals hårt arbete, tio barn hade hon fött och fostrat, mestadels på egen hand misstänker jag. Farfar dog många många år före henne, och var sjuklig sista tiden. Farmor var liten och späd, men utstrålade samtidigt en väldig styrka, hon klagade aldrig. Jag tyckte hon var så vacker.

Vilken konstrast till min generation, tänk så mycket hjälpmedel vi har som de inte hade: vi har rinnande vatten och inomhustoalett, elektriska spisar, dammsugare, tvättmaskiner, listan kan göras lång och ändå är nästan ingen nöjd. 

Hur beskriver man en mormor/farmor idag? Finns det några speciella kännetecken på oss som är så lyckligt lottade att vi har välsignats med barnbarn? Känner våra barnbarn den där tryggheten som dåtidens förfäder utstrålade? Vad skickar vi med till våra barnbarn? Är vårt budskap att man ständigt ska jaga på för att ha så många statusprylar som möjligt, garderoben proppfull av det senaste i klädväg och att det alltid är bråttom bråttom. Hemska tanke! Såna saker tål att funderas på!

26 oktober 2012

Ja minsann, nu är det fredag igen. Jag tycker det är måndag och fredag precis hela tiden. Den här fredagen vaknade jag upp med svidande hals, inte bra alls. Undrar just om det är min tur att bli liggande nu. Flera i personalen på skolan har varit hemma, en del rejält däckade, och även många barn. Jag brukar klara mig, blir sällan sjuk, men nu har den här förkylningen varit och nosat mig i hälarna ett tag. Ja, det visar sig hur det slutar. Jag får väl som vanligt ta till Echinagard, örtte och lite andra knep, det brukar ju hjälpa.

Nu får jag väl först och främst se till att avsluta den här arbetsveckan, och det ska väl gå utan större problem. Ikväll har jag också tur, för då är jag bortbjuden på ärtsoppa och punsch. Det är gott, och kommer att kännas skönt i halsen. Så värst mycket nattsurr får det dock inte bli, eftersom jag tidigt i morgon ska ge mig iväg bort för en planeringshelg på annan ort. Tyvärr kommer det nog att innebära lite stiltje här på bloggen, eftersom mitt mobila bredband har lagt av. Problem blir det att hinna lösa krysset också, förmodligen är vi upptagna av annat då, och utan dator blir det ingen lösning på webben på lediga stunder heller. Jag får väl försöka överleva den saken antar jag. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så sägs det i alla fall.

Nu är det dags för frukost, och snart dyker barnbarnet upp för att följa med morfar ut på praktikrunda. Nu för tiden, ”med ålderns rätt”, är det mest kompisar och fiske som gäller, så så värst mycket tid för sina ”gamla” morföräldrar brukar det inte bli i vanliga fall. Tack vare praktiken har vi nu fått förmånen att ha honom här riktigt ofta, och det är så trevligt. Jag får väl erkänna att jag har svårt att förstå att han blivit så stor! Man vill liksom försöka hålla kvar barndomen, men tiden rullar på, med allt vad det innebär.

14 oktober 2012

Söndagsmorgon och jag vaknade alldeles för tidigt. Man borde ju sova när man får, och särskilt som jag alltid är så himla trött, men inte nu då… I varje fall så snurrar tvättmaskinen och jag har fördrivit en god stund med att läsa igenom de bloggar jag brukar följa. Det har varit dåligt med den saken under veckan som gått. Tiden har inte räckt till, och så har det mobila bredbandet lagt av, vilket begränsar mitt surfande en hel del. En hel del krångel har det varit med det fasta bredbandet också, men förhoppningsvis håller det sig i skinnet nu, så jag inte blir helt utestängd från cybervärlden. Värre katastrofer kan förstås hända än just det, men nu är det ju så att jag med tidens gång inrättat min vardag så att den är rätt beroende av att de här sakerna rullar på, och då blir det krångligt och irriterande när det inte fungerar som det ska.

Älgjaktsveckan är slut, och den blev ju rätt lindrig eftersom det inte blev något kött att ta rätt på för min del. Måhända får jag pyssla med det längre fram, men just nu är det lugnt på den fronten, och det är jag inte ledsen för. Köttet är bra när det ligger i boxen, men det är ett jäkla slit när man ska ta rätt på det. Axlar och armar jublar inte över den saken precis, och nu är jag i rätt dåligt skick utan att ha skurit kött, så det var tacksamt att slippa.

Igår kväll var jag och några kompisar besökare på en konsert där en ung begåvad flicka underhöll oss med det ena stycket vackrare än det andra. Oj, vilka röstresurser en del begåvas med! Imponerande, och behagligt för oss som var där. Det är extra roligt att se hur lycklig hon ser ut när hon sjunger. Man kan inte ta fel på vad musiken betyder för henne, och hur gärna hon vill dela med sig till oss andra.

Idag väntar först ett Leksandsbesök, där barnbarnet är engagerad i något, och mormor får vara påhejare eftersom mamma jobbar. Sen blir det en vända till Borlängetrakten för att möta spelkompisar för en stunds musicerande. Jag är i dålig form för spelning, just nu fungerar kroppen dåligt, men det blir säkert trevligt ändå. Om inte annat så är det trevligt att träffa folk och få byta ett och annat ord.

Nu är visst tvättmaskinen klar, så det är lika bra jag hänger upp tvätten, jag har en benägenhet att glömma av det emellanåt. Sen blir det dusch, frukost och avfärd mot Leksand.

Sista augusti 2012

”Buffrade” hem igår efter jobbet. Vardagen är här igen. Barnbarnen är nöjda och glada över att föräldrarna återvänt hem, och mina små fyrbenta varelser har nog saknat mig en aning också, så jag tror de är glada över att allt är som det brukar.

Istället för att jaga barn och skolbussar har jag den här morgonen jagat dammtussar och diverse grus och skräp som samlats här hemma under min bortavaro. Inte för att jag haft dammsugaren med mig, men den har nog haft en viloperiod kan jag se.

Nu ska jag väl peta i mig lite frukost och sen ta itu med dagens sysslor. Sen är den här arbetsveckan slut. I morgon väntar spel på bröllop och lite annat trevligt ska väl helgen bjuda på också. Men en dag i taget…

29 augusti 2012

Så har vi överlevt ytterligare en morgon i varandras sällskap, barnbarnen och jag. Jag behövde inte ta till vattenmetoden, men tonåringen tvivlade tydligen inte på mormors kapacitet, för när jag kom och skulle vattna blommorna i hans rum blev det en himla fart på honom. Jag kunde inte låta bli att le i mjugg, kan väl aldrig tro att jag skulle kunna satt mitt hot i verket, och nu behövdes det ju inte heller. En gemensam morgon återstår för den här gången, och den ska vi väl också försöka klara av. Sen får vi alla pusta ut och återgå till våra vanliga mönster. Att umgås på dagtid frestar inte på relationer så mycket som tidiga morgnar, det är då ett som är säkert.

Den här dagen är så här långt lite gråmulen, regnet hänger liksom i luften, men det är uppehåll. Det skulle inte skada om solen kikade fram en vända, allt blir så mycket lättare om det är ljust och varmt, tycker åtminstone jag. I och för sig har jag inga måsten att utföra som påverkas av vädret, men man kan ju få önska ändå.

Får väl försöka se till att komma på körövningen ikväll, hann inte förra veckan, och på söndag ska vi ha ett framträdande.Visserligen ska vi sjunga ”gammal skåpmat”, men man behöver damma av det värsta ändå, och fräscha upp komihåget. Men först det vanliga kneget… 

28 augusti 2012

Håhå, klockan är inte ens halv åtta och det känns redan som om jag gjort ett helt dagsverke: kört en tvättmaskin, promenerat det fyrfotabarnbarnet modell Sankt Bernhard, utfodrat kaniner, väckt barnbarn, väckt dem igen och igen och till slut fått dem ur sängen, förmått dem att äta lite frukost och slutligen jagat skolbussar…. Pust!

Nog har jag gjort mig förtjänt av en lugn stund och en kopp gott kanelte nu, det tycker jag. Att vara tjänstgörande mormor är inte så bara minsann! Hotade den tonåriga gossen med att ta till betydligt bryskare väckningsmetoder i morgon: ”kommer du inte upp när jag väcker dig första gången häller jag en hink med kallt vatten över dig”. Behöver jag säga att han inte såg ut att gilla tanken.

Man funderar lite över deras tidsuppfattning.  Barnbarnet: ”Det är lugnt, det är tre minuter kvar”, och då ska man på de tre minuterna hinna få på sig skor, hitta busskort, spruta på sig lite lukta gott, och också förflytta sig ett antal hundra meter. I en åldrig mormors hjärna går såna ekvationer inte ihop, men jag antar att man är en aning övermänsklig i hans åldern till skillnad från när man som jag varje dag upptäcker att det är ännu en sak som man inte klarar längre. Jag är på ”retur” som en yngling som hade planer på att bli måg i huset så käckt uttryckte det. Såna kommentarer ger knappast pluspoäng hos blivande svärmödrar, de bör man nog vänta med tills man lyckats gifta in sig i familjen. Är man riktigt klok ska man förmodligen hålla inne med dem då också, vissa saker ska man inte säga högt, det där är en sån sak. Uppretade svärmödrar är inte att leka med!

Nåväl, nu är min lugna stund över, dags att åka till jobbet. Idag blir det mer än full fart där, det vet jag redan i förväg.

13 juli 2012

Inte många minuter kvar av den här fredagen då. Undrar vart den tog vägen? For till stan redan på förmiddagen, eller blev skjutsad faktiskt, eftersom övningskörande barnbarnet ville hänga med. Det är bara att passa på så länge man duger, när körkortet ligger i plånboken lär det väl inte vara så populärt att vara ute och skjutsa på mormor skulle jag tro! Han är riktigt duktig på att köra gossen, fast lite väl entusiastisk ibland, och jag känner mig rätt tjatig när jag kommer med mina påpekanden om att han inte ska åka för fort osv. Snacka om att kasta sten i glashus…. Fast i rättvisans namn brukar jag i varje fall säga att han inte ska vänja sig på med mina ovanor, eller att han åtminstone måste vänta tills han fått körkortet innan han gör lika mycket tok som jag, annars lär det inte bli något. Nog är det bra när man får börja övningsköra som 16-åring nu för tiden, då hinner man få lite rutin. Fast jag antar att jag kommer att vara orolig ändå när han är ute på egen hand sen när han fått körkort. Så är det att vara mormor. Nog var jag sjåpig med mina barn, men det är än värre med barnbarnen. Jag borde väl inte vara sån, som är en relativt ung mormor, men det hjälper minsann inte.

Mitt egentliga ärende i stan var att besöka sjukhuset för en hörselutredning. Nu är jag trött på att gissa vad folk säger hela tiden, och undersökningen visade att jag hör rätt dåligt inom vissa frekveneser, fast jag klarade mig skapligt bra ändå, tack vare livserfarenhet och ett uppbyggt ordförråd. I varje fall ska jag testa hörapparat i september för att se hur jag tycker det är. Det kan vara rätt svårt att vänja sig fick jag veta, det tar tid, men sen blir det bra. Vi får väl se. Jag känner mig motiverad att försöka, och det är ju gott så.

Barnbarnet och jag klämde i oss några cheeseburgare och varsin milkshake för att stå ut med stadsmiljön, och att vänta på hans mamma, som är betydligt mer road av att springa runt i affärer än vad vi är. Jag hade några saker att fixa, men fick inte allt gjort eftersom en affär var stängd på fredagar, och en annan sak glömde jag av, eller egentligen två saker. Nu var det ingen fara på taket ändå, för redan på tisdag blir det ett nytt besök, då optikerbesök är inbokat. Egentligen är det på tok för tätt på given med stadsvändorna nu, men ibland blir det så. Som vädret är just nu så spelar det ju inte någon större roll heller.

Nu är det läggdags, en hel del på programmet imorgon, så det gäller att sova en skvätt för att orka med.

Förresten, grattis till min blogg som nu har passerat 55 000 läsare – det är fantastiskt!