Slut på helgen, och här sitter jag nu och fingrar på tangentbordet i ett försök att muntra upp mig en aning. Jag är förbannad på mig själv för att jag ännu en gång tillåter mig själv att känna mig ledsen och besviken på grund av någon som med största säkerhet inte ägnar mig en tanke just nu.
Helgen har mest varit fin, födelsedagsfirande, släktmöte, glädje och trevlig samvaro, och ändå låter jag något annat ta överhanden. Dumt som bara den, jag vet, men hur får man bort den sorgsna klump som gnager i maggropen och som flyttar mitt fokus från det positiva till det negativa?
Jag borde inte tillåta mig att känna så, jag vill verkligen inte och ändå blir det så. Fanken! Just nu orkar jag inte lägga ifrån mig sorgsenheten, men det är en dum idé att låta den här känslan följa med mig till min träff med John Blund.
Nåväl, jag överlever ju, det är inte första gången, antagligen inte sista heller. Bara att lägga händelsen till handlingarna och ta nya tag. Imorgon är en ny dag! Som regel är dagarna fullspäckade av åtaganden, så det blir inte så mycket tid över till att sitta och tycka synd om sig själv, och bra är väl det.