9 november 2013

Inser just att min bloggtillvaro verkar vara en aning ryckig. Ett inlägg, sen tomt en dag, ett nytt inlägg, sen tomt två dagar… För all del, man skriver väl när man vill, det finns inga måsten, och långt ifrån alla är så pass flitiga som jag, men det är ju inte direkt brist på lust som är orsaken till de utblivna blogginläggen. Mera brist på tid, fast det är väl en sanning med modifikation det med. Nog kan man skrapa ihop nån minut för att plita ner några ord om man bara vill.

Så vad har jag då lagt min tid på istället? Jag inser att min enkla tillvaro inte är allt för intressant för alla andra, men det är ju faktiskt frivilligt att läsa. Och bloggningen är liksom ett sätt för mig att dokumentera mina tankar och mitt liv, sen kan jag gå tillbaka och läsa ibland och påminnas om olika saker som hänt, och framförallt när de hänt. För sånt är jag dålig på att hålla ordning på annars.

Nu ska vi se då – torsdagen var ett gapande hål, liksom fredagen. Torsdagen inleddes med jobb i vanlig ordning, lite extra bökigt att ta sig till jobbet har det faktiskt varit under hela veckan. Vi har typ världens sämsta väg här nämligen, och äntligen, äntligen ser det ut som om någon tänker ta lite ansvar för den. Detta har resulterat i att en grävmaskin grävt diverse hål här och där för att plocka bort stenar som gör att det blivit stora gupp i vägen. Det är många gupp – och således många stenar som ska grävas upp. Precis här utanför ser asfalten numera ut som en grevéost. Då kan ni tänka er! Fast förhoppningsvis blir det himla mycket bättre när det väl blir klart, så man får försöka bita ihop och se framåt. Undrar bara vilket årtal vi skriver när det hela är klart….

Lite extra bråttom var det också den här dagen. Redan klockan 18 var det så dags för en njutbar musikstund i kyrkan. Två riktiga talanger skulle bjuda på massor av musik, och det ville man ju inte missa. Det var precis så bra som jag förstått i förväg! Efteråt bjöds på cider, jordnötter och salta pinnar när man ”minglade” tillsammans med övriga besökare. Sen kvickt iväg hemåt igen. Precis lagom för nästa programpunkt: ”I huvudet på Gunde”. Den här gången fick man se hur han försökte sig på att utmanan Annika Sörenstam. God underhållning även det. Så mycket mer blev det inte den här kvällen – lite slagsmål om tv-dosan, mannen ville se hockey, jag ville se ”The Fixer”. Han vann!

Fast det berodde bara på att jag kom på att efter torsdagkväll kommer helt logiskt fredagmorgon, vilket är detsamma som att jag ska infinna mig på min fiollektion. Fiollektion betyder vanligtvis att man har haft någonslags läxa, och läxor är det oftast meningen att man ska ha gjort… Och det hade jag ju inte, i varje fall inte särskilt mycket. Dessutom var det ingen lektion förra veckan eftersom det var höstlov, vilket betydde att jag haft två veckor på mig att öva. Alltså dubbelskämsigt att jag inte kunde läxan, för det kunde jag verkligen inte. Ju mer jag spelade desto värre blev det. Den typen av läxor kan man liksom inte klara utan övning, eller i varje fall inte jag. Så jag övade, och övade, och övade. Lite bättre blev det förstås, men baske mig inte bra alls ändå. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för ”fröken”. Inte för att jag tror att hon väntat sig något annat heller, men hon hade väl säkert hoppats…

Man kan inte säga annat än att hundarna är rätt tåliga i varje fall. Även mannen faktiskt, han insåg nog att det inte var läge att klaga, men jag kan känna viss sympati med de stackarna. Vi har ett väldigt litet hus, och någon som håller på att öva g-durskalan över 4 oktaver med lägesspel och allt, nej det kan inte vara en behaglig upplevelse. Inte ens om man skulle spela rent – och det gjorde jag inte!

I varje fall så blev det fredag. Jag var uppe tidigt och gnisslade på. Lyckades hitta ett knep som gjorde det lite bättre, men bra var det fortfarande inte, och det kan man ju förstå. Två veckors övningstid kan man inte ta igen på en sen kväll och en tidig morgon. Men skapligt gick det, åtminstone ibland. Bara att hoppas på att ”ibland” skulle inträffa just när jag spelade upp för min unga fröken.

Så värst många ”ibland” inträffade inte kan jag säga med facit i hand. Stackars unga nyutexamninerade tjej! Undrar hur mycket träning de får i sin utbildning till att möta vuxna, för all del med stort intresse och god vilja, men ändå så träningsslöa människor? Jag betalar för min lektion, och jag vill verkligen utvecklas, och ändå ”råkar” det bli så att jag för det mesta ”glömmer” av att öva på min läxa. Nåväl, det som inte dödar härdar sägs det. T. är duktig, och hon får väl se mig som en utmaning i sin yrkeskarriär. Om så där 20-30 år kan hon kanske se tillbaka på tiden med lite distans. Kanske är det tur att vår lektion ligger just på fredagar, så hon får helgen på sig att återhämta sig!

Men nu är det lördag och lördag = melodikrysset, fast inte riktigt än, och jag har en hel del att göra innan dess, så nu får det räcka för den här gången.

En ny vecka…

Ja, så är det åter måndag. Helgen har varit intensiv, det kommer även veckan och nästa helg att vara, det vet jag redan på förhand. Men mycket kul är på gång, så det lär väl gå bra trots att det är fullt upp.

Gårdagen avslutades med spelning tillsammans med ett av mina spelmanslag. Det blev lite för stressigt i början, eftersom jag dessförinnan var i bortersta änden av vår kommun och framträdde tillsammans med min kör. Samåkning gäller ju i mesta möjliga mån till såna tillställningar, och av olika orsaker bar det sig inte bättre än att mina spelmanslagskompisar fick tvungen att vänta på min entre. Det är nämligen bara jag som har nyckel till vår övningslokal. Med andra ord ingen riktigt lyckad start, men vad gör man? Jag hade innan försökt övertyga en av de andra att ta hand om nyckeln ifall jag skulle råka bli sen, men det ville hon inte. Då var det inte så mycket att göra åt saken, jag hade också ringt hem och förvarnat om att jag skulle bli en aning sen. En och annan var nog lite purken, men allt eftersom tinade de upp och kvällen blev trevlig, och för vissa av oss även sen. Tiden går fort när man har roligt! Jag skulle vilja spela och sjunga hela dagarna – men det klarar inte min kropp längre, och inte ger det mycket klirr i kassan heller för den delen. Men kul är det – och för min del är musiken livsnödvändig. Jag behöver det för att orka med tillvaron. Musiken rensar bort sorger och smärta, åtminstone för en stund. Gott så!

Tidigare på dagen hade jag uppvaktat en 65-åring, vilket jag förresten gjorde även förra söndagen. Det har alltså blivit tårta två söndagar i rad, vilket kanske inte är det bästa för min kroppsfason, men gott är det. Ja, det sägs ju att man ska kunna låta bli att ta av det som bjuds, men den styrkan har jag inte lyckats uppbringa än. Det hade naturligtvis varit bra om jag klarat den saken, men den utmaningen får jag väl ha jag kvar ett tag till antar jag. Livet är orättvist, en del människor kan frossa i både det ena och det andra och är ändå smala och smidiga. Jag var väldigt smal som ung, nästan för smal, men det har minsann gått över för länge sen. Nu smyger kilona på ett efter ett bara jag tänker på något smaskens! En medelålders rulta beskriver väl bäst mitt utseende nu för tiden. Fast det finns värre öden, jag  får försöka lära mig att tycka om den där jag är innanför skalet, och hoppas att de som är viktiga för mig gör detsamma.

Stoppa världen, jag vill kliva av….

Men oojjj, dagarna går och jag hinner inte med. Redan är det fredag, vart sjutton tar tiden vägen? Hur gör man för att sakta ner tiden? Ja, det är förstås omöjligt. Tiden rullar på precis som den gjort i evinnerlighet. Det är väl något tryggt i det också, att ingen lyckats uppfinna någon manick som de manipulerar nutiden med, men just nu känns det som om jag skulle vilja sätta ner foten och hålla emot så att det går lite långsammare.

Ja, jag vet – det är mig själv jag måste ta i hampan, stanna upp lite i tillvaron och fundera över vad som är viktigt och strunta i resten. Fast det är lättare sagt än gjort. Jag vet ju vad jag vill egentligen, men sen bestämmer ju inte jag över hela världen precis. Att ändra på sig själv är svårt, att ändra på andra är ännu svårare, för att inte säga omöjligt. Nog är vår livsresa en utmaning minsann! Nog stämmer uttrycket ”Det är så spännande att leva, för då får man se hur det går”…

Gårdagen bjöd på en del oplanerade händelser som gjorde min dag lång och trevlig. Bland annat dök en sångarkamrat upp när jag tagit mig i kragen och höll på med lite trädgårdsvårdande insatser. Vi tillbringade nån timme under glatt samspråk, och en kaffetår hann vi med också ute i trädgårdsmöblerna. De har minsann inte blivit använda på länge, tror det är andra gången på hela sommaren. En annan sak som inte blivit mycket använd på flera somrar är min motorcykel. Min besökare, som anlände på en blänkande snygg hoj, ville förstås inspektera och lätt skamsen visade jag upp min pärla som var allt annat än skimrande. Här finns ännu en uppgift jag får se till att ta itu med.

Kvällen avslutades med min namne, lite kex och ost, ett par glas rött och varsin fiol. Nu blev inte fiolerna så värst mycket använda , för vi hade hur mycket som helst att prata om också, men en stund hann vi med att spela i varje fall. Jättetrevliga timmar blev det, fjärran från fotbollssurrande tvapparater ventilerades både det ena och det andra, ännu en gång kan jag konstatera att tiden går alldeles för fort. Vi skulle nog inte haft något problem att fortsätta betydligt längre, men lite sömn får man väl se till att få ändå. Som medelålders har man inte riktigt samma uthållighet som i ungdomens dagar. Dessutom ska jag ge mig iväg ut på Dalarnas vägar även denna dag, nu med en bilverkstad i Rättvik som målet för min resa. Vi får se hur jag ska fördriva timmarna som billös, det blir nog inget problem skulle jag tro. Antikaffären och biblioteket brukar vara några anhalter, och kanske är det dags för en tur ut på långbryggan, det var många år sen sist. En sak vet jag i varje fall säkert, och det är att en god Rättviksglass ska inhandlas under besöket.

Fullt upp, och lite mer därtill!

Lördag morgon och sova går som vanligt inte. Vaknade tidigt och till slut ger jag upp och kämpar mig upp ur sängen. Kroppen jäklas, som vanligt höll jag på att säga, men nu har det varit kämpigt som sjutton ett tag igen. Är det inte på det ena stället det gör ont, så är det på det andra. Vanligtvis vaknar jag av att det gör så ont så jag inte kan sova längre. Sen vidtar smärtsamma försök att få kroppen till att göra som jag vill, dvs kravla sig upp ur sängen. När jag äntligen lyckas övertala den till att följa med mig upp blir det långsamt bättre. Att komma från liggande till stående är en ständig utmaning just nu.

Nu är jag i varje fall uppe och igång. En tvättmaskin är körd, frukosten är intagen för länge sen. Välling och kaviarsmörgås blev det idag. Det har det blivit rätt ofta nu ett tag, och så hård ”gås” istället för mjuk. Konstigt att jag är hungrig direkt jag vaknar när jag var så himla mätt igår när jag la mig! Då var magen fullproppad med pizza, hemgjord sådan av en granne strax bredvid. Den man jag delar hus och möbler med sattes att specialstudera tillverkningen, har jag tur kan han ju återupprepa händelsen på hemmaplan. Fast det är knappast troligt, sådan tur har jag inte ofta. Det här är det 35:e året vi delar tak, lägg därtill ytterligare några år med varsina tak, och jag kan garantera att jag inte behöver använda båda händernas fingrar för att räkna de kulinariska upplevelser han tillfört vårt förhållande på hemmaplan, så förstår ni. 

Men han är för all del rätt händig på att beställa från pizzerian, jag får väl vara nöjd med det antar jag. Och han startade ju dammsugaren för nån vecka sen, det är ungefär lika frekvent som matlagningsinsatserna, så det finns ju hopp… Kanske kan man lära gamla hundar att sitta om man är riktigt ihärdig och envis!

Det finns visst karlar som kan laga mat, det var gårdagen ett bevis på. I ett annat hus här bredvid finns ett exempel till, fast de är ju förstås båda importerade hit till byn, inte infödda. Det kanske förklarar saken. De som kommer härifrån och stannat här har sällan sådana ambitioner. Men nu vill jag inte vara den som nedvärderar människor. Olika människor har olika färdigheter, så är det ju. Och behöver man aldrig prova så är det ju svårt att lära sig. Väldigt omtänksamma mammor finns det gott om, jag skulle kasta sten i glashus om jag inte erkände att jag skämt bort mina barn rätt rejält. Karln har jag skämt bort ännu mera, så är det. Han var väl skapligt inkörd när jag ”fick vårdnanden” också, så det var inte så svårt att fortsätta i galenskapen.

På tal om mammor, så fyller hon som gjort det grundläggande jobbet åt mig år idag. Ett besök där måste det bli. Min ena dotters sitter i samma situation, så vi får båda gratulera våra svärmödrar idag. Säkert vankas något smaskens där. De är båda av ”den gamla stammen” som är duktiga på bakning och matlagning, och just idag är det ju till fördel för mig. Inte för min figur dock, men det är ju för länge sen för sent för att tänka på det. Dagens ”frossa” gör nog varken till eller från.

Sen blir det mera gratulationer längre fram på dagen. En kompis som nyss fyllt 60 ska uppvaktas. Han rymde fältet på själva dagen, men nu klarar han sig inte längre. Fast själv behöver han bara njuta, vår gratulation innehåller både mat och lite annat. Det blir förhoppningsvis en trevlig stund för både oss och honom.

Men nu får det räcka med bloggande för en stund. Full fart är det som gäller. Melodikrysset är på gång. Osäkert är det om jag hinner fixa det i rätt tid, men så snart som möjligt ska det bli i alla fall. Skulle behövt besöka Clas Ohlsson i Insjön, men hur sjutton ska jag hinna? Sen ska jag baka en tårta till kvällens kalas också… Nej, nu får jag stänga av här om det ska bli något gjort!

Knep och knåp…

Så var det dags igen då, krångel med internetanslutningen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det verkar vara mer regel än undantag nu för tiden. Orkar inte ens reta upp mig. Har insett att det är lönlöst. Just då var jag skrivsugen, men vad hjälpte det. Nu, några timmar senare fungerar allt igen, men det jag hade i fingrarna och huvudet då har försvunnit.

Min dag har bestått av jobb, och sen lite knivslöjd. Jag har ju missat några gånger på min kurs, så jag ligger lite efter de andra, men vad gör det. Tids nog blir jag färdig. Slidan är på gång, läderbiten är tillklippt och formad efter min kniv. Sen ska det slipas, göras hål för stygnen med hjälp av en syl och lite sånt, innan det är dags att sy. Provsytt har jag i alla fall gjort. Det var faktiskt inte så svårt som jag trodde. Riktigt kul var det! Så kul att jag till och med repade upp allt och sydde en gång till för att få öva ordentligt. Nu kan jag inte göra något mer förr än nästa vecka. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man ska göra då.

Man använder en stark specialtråd (som jag inte vet vad den heter, måste komma ihåg att fråga det nästa vecka), sen har man två nålar som man fäster i vardera änden efter konstens alla regler. Först trär man i tråden genom ögat, precis som vanligt. Bara det en utmaning för en åldrande kvinna. Fanken så små ögon det är på alla nålar nu för tiden! Sen stoppar man nålen rakt igenom tråden, tvinnar tråden och gör samma sak ännu en gång. Därefter drar man ner ”trasslet” som man fixat till nedanför nålen, och låser på så sätt tråden så den inte kan åka ut genom ögat igen. Sen gör man samma sak med den andra nålen i andra ändan på tråden. Nu är det dags att börja sy. Jag ska bespara er en detaljerad beskrivning, men man stoppar lite hit och dit, tvinnar några varv och stoppar tillbaka. Gör man rätt får man en snygg och hållbar söm. Gör man fel får man repa upp. Drar man av tråden får man också repa upp och börja om från början. Det går nämligen inte att skarva. Alltså är min plan att göra rätt och riktigt alldeles på en gång! En av kompisarna på kursen lyckades med konststycket att dra av tråden två gånger, så det är bäst att vara försiktig. Fast samtidigt måste man dra rätt rejält också för att få en jämn och fin söm.

Ständiga utmaningar får man möta på den här kursen! Hittills har det gått över förväntan. Nu är det slutklämmen kvar, kanske, kanske får jag till det. Själv är jag redan mer än nöjd med det jag presterat. Nästan lite mallig! Antagligen är det en rätt medelmåttig kniv, men för mig är det ändå rätt fantastiskt att jag kommit ända hit. Dessutom har jag märkt att jag på köpet blir av med stress och allt det som bitit sig fast i skallen. När jag håller på med det här tar det hela min uppmärksamhet.

Dags att sova är det sen länge, imorgon väntar ny utmaningar, så jag behöver säkert lite extra krafter.

Men fanken, nu händer det igen! Förbaskat! Gissa om inte internetuppkopplingen la av, så en hel del av mitt inlägg försvann. Tur att bloggen automatsparar emellanåt. Annars hade allt varit borta, och jag hade varit ännu argare än jag är nu. Ja, nu ger jag upp i varje fall. John Blund,kom och hjälp mig!

Nya tag…

Nu har jag varit lite oflitig igen. Ingen bloggning på två dagar. I måndags var jag för trött, igår var jag för ledsen och idag tar jag mig i kragen och kommer till skott. Idag har det varit en bra dag, så gott som. Har hållit på med min kurs, som går via internet. Läst om mikroorganismer och jag vet inte allt. Det är rätt tröttsamt att sitta och stirra på ”burken”, men ändå händigt att kunna kursa på hemmaplan och på de tider som passar mig. Nu när barnen har höstlov kan jag styra mina arbetstider, så det blir lite hit och dit. Timmarna ska ju göras, men det är inte så noga med när de görs. Det passar mig bra

Idag på eftermiddagen var jag tillsammans med tre spelkompisar och underhöll i vårt missionshus. En verkligt trevlig stund blev det. Ibland stämmer det så där bra, och idag var en sån dag. Såna stunder gör mig lycklig!

Senare på kvällen var det dags för nästa utmaning. Nu skulle jag nämligen börja det mödosamma arbetet att göra min alldeles egna kniv. Det var inte helt lätt, och alldeles perfekt har det inte heller blivit, men godkänt tycker jag ändå att det är. Ja, jag är ju långt ifrån klar, det kommer många, många fler tillfällen att misslyckas, men nu är början gjord i alla fall. Ganska nöjd känner jag mig så här långt, och jag ser redan fram emot nästa kurstillfälle.

Men nu får jag ta kväller för den här gången. Det är hög tid att gå och sova. Det är mycket på morgondagens program, så det är bäst att försöka samla ihop lite nya krafter. Natti!

Höstrusk…

En sån lång, tråkig och grå dag! Egentligen har det ju varit rätt skönt ute, men det är så trist när det är så mörkt och regnhängigt väder. Jag blir så trött och vill ingenting. Måtte inte hösten bli så här, då får jag en höstdepression. Började dagen hos sjukgymnasten, fick akupunktur. Åkte sen hem och vilade en stund innan jag var tvungen att bege mig till jobbet.

Lyckades att ta mig genom dagen utan större mankemang, fast ett tjugotal fladdermöss försökte skrämma livet av mig. Vid närmare granskning visade det sig vara helt vanliga busungar som spelade mig ett spratt. Gissa om de mådde när jag hoppade högt i skyn!

När arbetsdagen var slut längtade jag desperat efter min säng igen, så en portion värktabletter och en sovstund fick det bli. Skulle gärna struntat i att gå upp igen, men har man djur så funkar inte såna tankar. Bara att masa sig upp och göra sina plikter. En stund senare dök våra grannar upp, tur var väl det, annars hade jag nog lagt mig igen. Nu blev det istället en trevlig och avslappnad stund runt köksbordet, och tiden går som bekant fort när man har trevligt.

Nu är det hög tid att äntra sängen. Morgondagen är fulltecknad, ja förresten hela helgen. Mycket trevligt är det på programmet, på söndag ska jag egentligen vara på fyra ställen samtidigt ett tag. Det blir lite svårt att klara den utmaningen, så det blir till att kompromissa en aning. Jag gillar egentligen inte när det blir så här fullt upp, men det vill gärna bli så där att allt är på samma gång, andra gånger är det inget alls som händer.

Sämst är att jag missar melodikrysset imorgon, i alla fall i realtid. Då är jag på kurs, så det blir till att lyssna på webbradion lite senare. Tur att kursen är så intressant, och tur att arkivet finns så man kan lyssna när man själv har tid.

Musikaliska projekt…

En dag till som går mot sitt slut. Undrar vad jag ska skriva om idag då? Har inte den blekaste aning, men något blir det väl ändå bara jag kommer igång.

Började dagen med att vara taxichaufför ut i skogen, hundarna gillade det, för då fick de morgonpromenaden på ett mycket intressantare ställe än vanligt. Det verkade som all världens djur varit där före oss, för det fanns otroligt mycket spännande dofter att fördjupa sig i. Blev sen bjuden på te när jag fixat stallsysslorna. Hade sen tänkt vara duktig och göra en massa nyttiga saker här hemma när en kompis blev spelsugen och ville ha någon att spela med. De mesta av det där jag planerat att göra är fortfarande ogjort, naturligtvis blev det spelning istället – och som vanligt försvann tiden i ett huj.

Jag har några andra spelprojekt på gång också. Ett av dem är väldigt långsiktigt – att lyckas lära mig åtminstone en låt på mitt kohorn. För en väldig massa år sen köpte jag nämligen ett kohorn på Folkmusikens hus. Jag vet inte riktigt varför, det var väl stundens ingivelse antar jag, för sen har det inte blivit mycket använt minsann. Jag minns att jag lyckades få ljud i det när jag provblåste, det var väl därför jag blev så inspirerad att jag köpte det kanske. Sen har jag i alla fall inte lyckats få det att låta annat än som en rejäl brakskit, så jag trodde helt enkelt att det var något fel på hornet.

I torsdags när det var vallåtskväll vid Nåsen kom jag plötsligt på idén att plocka fram mitt horn och ta med det för att låta en av de medverkande provspela. Hon såg aningens skeptisk ut när jag plockade fram det, men nog sjutton lät det när hon blåste, och visst kunde hon spela en låt också. Så slutsatsen måste ju ändå bli att det är mig det är fel på och inte hornet. Tufft besked!

I alla fall resulterade det hela i att jag fick lite instruktion och hemläxa att blåsa varje dag i hornet. Dessutom fick jag uppmaningen att ta med det till nästa gång vi ses (vilket är om ungefär en månad), för att hon ska se om jag gjort några framsteg. Så nu gäller det att tuta på för kung och fosterland! Faktiskt har jag redan gjort framsteg – inte stora direkt, men nu kan jag i alla fall få det att ljuda en ton när jag blåser. Fast det är långt kvar till att kunna spela en låt, men skam den som ger sig. En låt ska jag baske mig kunna, så det så. Jag får väl komponera en själv om det inte går på något annat sätt. Lite inspirerande är det att man måste använda magmusklerna ordentligt för att klara den här utmaningen. De behöver minsann också rejäl träning, så nu blir det liksom två saker på en gång.

Nu är det väl så att inte alla som bor i samma hus som jag är lika förtjusta i mitt lilla projekt. Djuren ser rätt fundersamma ut och mannen såg väl inte heller så överlycklig ut när jag idag plockade med mig hornet för att öva lite när vi åkte bil. Kanske är det bäst att jag lägger mina övningsstunder lite mera avskilt och väntar med att ha publik än ett tag.

Att öva i stallet är visst ingen god idé enligt min kompis, som förresten är riksspelman på horn, det ni! Hon sa att hästarna inte alls gillade när man blåste i horn, men det gör däremot korna. De har väl lite olika musiksmak tydligen. Om jag lyckas få till en hel låt nån gång i framtiden, ska jag prova att blåsa där det finns kor, bara för att se om de reagerar. Fast som sagt, det här är ett mycket långsiktig projekt, så det lär inte bli än på några år.

En ny underbar dag….

För ett tag sen var jag på besök vid Tulavippan i Gagnef (ett underbart ställe för den som gillar loppis, i fall ni inte känner till det). Naturligtvis hade jag en del saker med mig hem, så går det ju alltid. Finns det inget annat så nog hittar jag nån bok som jag bara måste ha. En av dem håller jag på och läser just nu och den är riktigt bra. Vägen till kraft (av Barbara Berger) heter den. Min investering var 20:- och det var den definitivt värd.

Nu har jag ju läst många andra böcker med ungefär samma inriktning tidigare och alltid slås man av att det egentligen är så enkelt att leva och må bra om man bara lyckas hålla ordning på sina tankar. För det är våra tankar som ställer till det för oss. I stället för att se allt det goda fastnar vi i jämmer och elände, lite hjälp på traven har vi ju av media kanske! Hur som helst är det ju väldigt lätt att skylla på olika omständigheter för att livet ser ut som det gör, i stället för att inse att den enda som kan förändra ditt liv är just du själv. En viktig sak som just den här författarinnan nämner är att vara observant på de första tankarna du tänker när du vaknar upp och ska möta din nya dag.

Nu undrar jag förstås vad du tänkte på i morse när du slog upp ögonen, eller kanske till och med straxt innan du öppnade ögonen. Var det: åh, så skönt att få vakna, utvilad och redo för en ny underbar dag – eller var det: fy fan, är det redan morgon och nu ska jag iväg till det där jävla jobbet igen……  Ja, nog tror jag att det kan göra en viss skillnad. Så min utmaning/uppmaning till Dig kära läsare är att Du, redan imorgon när Du vaknar ska vara uppmärksam på Dina tankar och försöka styra dem i positiv riktning. Det tjänar Du och resten av världen på.

HA EN TREVLIG DAG – DET TÄNKER JAG HA!

Seg vecka….

Det har varit lite segt med bloggandet den här veckan, kroppen har inte riktigt velat som jag och för en gångs skull har jag lyssnat och låtit den bestämma. Idag  blev det t o m en liten middagslur när jag kom hem från arbetet. Hade tänkt mig att åka en vända till Clas Ohlsons i Insjön, men kände att jag inte orkade, så det fick vara. Kvicknade till så småningom, bl a med hjälp av Neseril och hade återigen sån tur att jag blev bjuden på kvällsmat hos kompisar. Mycket gott och tydligen precis vad jag behövde, för  pigg blev jag. Kollade faktiskt på Lets dance, något som jag aldrig brukar göra, men man får anpassa sig till majoritetens vilja (i alla fall när man är gäst!) och det var ändå rätt kul att se. En del överraskningar bjöd det på åt båda hållen. Sen blev det förstås Tyst vittne – men idag var det rörigt, eller om det är jag som är rörig, man kan ju inte veta säkert.

Nu så här när nästan alla andra sover och tvn inte bjuder på något lockande tänkte jag kolla lite på en pilatesdvd som jag köpt av mitt barnbarn när han sålde jultidningar och sånt. Inte för att det hjälper att titta, men det är kanske en början.

Jag har faktiskt plockat fram stegräknaren igen, tänkte det kunde vara ett bra sätt att hålla lite ordning på mig själv. Men den la av idag, har helt hakat upp sig och vägrar komma igång igen. Det får bli en nyinvestering och ska då passa på att köpa en till den manliga tvåbeningen här i huset, han tror nämligen att han rör sig så mycket och det tror inte jag. Kan ju vara intressant att se och bra att ha någon att tävla med lite också. Bara inköpet är gjort ska jag ge honom en utmaning, vi får väl se om han antar den.